Drömde väldigt hemskt inatt.
Vet inte hur länge drömmen pågick men vet att jag vaknade vid 5-tiden o när jag somnade om drömde jag detta.
Antagligen kommer jag ihåg det för att jag sov så lätt då..
Jag var ute o reste någonstans, vart kommer jag inte ihåg.
Helt plötsligt utbröt krig och alla började fly åt alla håll o kanter.
Bilar fullständigt tokkörde iväg åt alla håll o folk flydde i panik!
Av någon anledning fick vi av de som styrde landet order om att alla barn skulle gömma sig i sina hem och dra ner alla persinenner så man inte kunde se in. Vi skulle då få vara ifred tills allt var över.
Men de vuxna var alltså tvugna att fly.
(Varför jag i drömmen räknade mig som barn vet jag inte)
Jag sprang hem till mina föräldrar som bodde på ett hotell o skrek att de skulle dra ner alla persienner snabbt o låsa dörren! (Som vanligt när man drömmer går saker inte alls så snabbt som man vill o alltid är det ngt som krånglar så det tog jätte lång tid o alla persienner gick inte att dra för och paniken bara stiger.) Jag förklarar läget o att vi måste vara absolut tysta och bara vänta tills allt är över. Precis när vi är klara med att ha fått ner alla gardiner knackar det på dörren. Pappa börjar gå till dörren för att öppna och jag kastar mig framför o skriker NEJ!
Kikar ut och ser några barn som står på utsidan, tänker först att vi måste släppa in dem för de måste ju få skydd..
Men sen tar en annan känsla över .. En av obehag..
En av ungarna ropar från utsidan att de har hört röster från vuxna från vårt rum och att de kommer ringa polisen som får komma dit o hämta ut dem om de inte kommer ut nu.
Panik!
Får mina föräldrar att fatta att det inte är läge att stanna kvar o vi kommer på ngt sätt ut från rummet o lyckas fly.
Men vart ska vi ta vägen?
Det sista jag minns är att vi lyckas fly någonstans där vi kan ta tillfälligt skydd .. Sen vaknar jag .. Med en sån där riktigt dålig känsla som man har när man drömt något riktigt hemskt.
Den känslan har ännu inte riktigt släppt o känner mig illa till mods när jag tänker på att detta inte bara är en dröm.
Det är en verklig vardag för vissa människor. Det finns folk som tvingas fly var dag för att överleva.
Det finns de som får överge sina familjer och de som får välja att sätta sina barn i trygghet för att själva försöka söka skydd någon annan stans. Det finns de barn som får lämna sina föräldrar för att de inte kan följa med dem dit de skall fly.
Hjälp andra i deras vardag som inte är lika bra som våran faktiskt är:
Det kanskte inte är mycket, men det är iaf. något.
